Att gestalta just det som ska gestaltas är en svår konst. Det som brukar hyllas som konstnärlig precision. Men vad är det då egentligen som avses? Boel Gerell reflekterar över ett svårfångat begrepp.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Söker jag på nätet efter ordet precision dyker en rad till synes avancerade ting upp. Löparskor i distinkta färger, med fartränder på sidorna. Kontaktlinser som sägs vara avsevärt förbättrade och en laptop hanterad av en kvinna med målmedvetet utseende. Och dessutom: ett antal recensioner skrivna av mig själv som scenkonstkritiker.

Och jag minns upplevelserna som föranledde mig att famla efter just det där ordet. En skådespelare med ”osviklig precision” och en regissör som med ”total precision” skapade ett ”helgjutet verk” och jag skäms lite när jag läser de översvallande formuleringarna. Men inser efter en stunds fortsatt scrollande att jag inte är ensam. Konstnärlig precision är ett begrepp som används ofta, för att beskriva något som är helt rätt.

Men, om man ska vara noga och det ska man ju i det här fallet. Rätt, i förhållande till vad? I begreppet ligger att det är något exakt. En fullträff i måltavlans mitt kan vara en passande bild, så länge man vet vad som är tavlans bulls eye och varifrån skottet avfyras. För precision kan bara existera i förhållande till något annat. Ett ideal krävs att sträva efter och en position att utgå för att uppnå ett resultat som är mer eller mindre mitt i prick.

I boken ”Perfektionisterna - precision, ingenjörskonst och den moderna världens tillkomst” reflekterar den brittisk-amerikanske författaren och journalisten Simon Winchester över ordets ursprung i latinets och franskans ”snitt eller hugg” som i att skära och frilägga från dödkött och oväsentligheter. En betydelse som allt mer övergått i att motsvara just ”riktighet”.

Vad som utmärker den vetenskapliga precisionen, menar Winchester, är förmågan att närma sig ett uppsatt mål med så lite variation i utfallet som möjligt. Han tar som exempel tillverkningen av en maskindel där varje exemplar i allt väsentligt ska likna den förra. Ett sådant resultat är bara lönt att eftersträva i hårda material som metall, glas och keramik menar han och fortsätter:

”Begrepp som precision och riktighet går aldrig i strikt mening att tillämpa på träföremål eftersom träet är flexibelt; det sväller och drar ihop sig på oförutsägbara vis; det kan aldrig ha verkligt fasta dimensioner eftersom det till själva sin beskaffenhet är fast förankrat i den naturliga världen.”

Slut citat.

I sin distinktion skiljer alltså Winchester på träet som är ”fast förankrat i den verkliga världen” och anses ”oförutsägbart” medan de med precision skapade lösdelarna i metall tycks höra hemma någon annanstans, i en parallell tillvaro fri från frustrerande förgänglighet och där uppmätta resultat med säkerhet är riktiga och dessutom beständiga.

Ett annat sätt att se på det är att hela vår värld, just på grund av de med precision uppnådda tekniska landvinningarna och den följande industrialiseringen är satt i oförutsägbar förvandling. Under klimatkatastrofens härjningar vet ingen av oss med säkerhet vilka villkor som gäller för vår existens i morgon. Kanske är det i själva verket det flexibla träet som i längden utgör det hållbaraste materialet? Kanske är bästa sättet att överleva i förändringens tid att vara just oprecis och föränderlig.

Och ändå eller kanske just därför denna längtan efter något att hålla fast vid när allt är i rörelse, något som skapar illusionen av att vår tillvaro går att mäta och väga och i förlängningen styra och kontrollera. Medan det gamla bondesamhället klarade sig bra med godtyckliga mått som famn, fot och tum krävde det sena 1700-talets gryende maskinsamhälle mer distinkta och framförallt universellt gångbara mätmetoder.

I efterdyningarna av franska revolutionen hade inte bara kungen utan också måttet pieds de roi – alltså kungens steg – spelat ut sin roll. I stället för att sätta sin lit till den utbytbara överheten vände man blicken mot marken under sig och i början av 1790-talet skickade det franska parlamentet ut två vetenskapsmän med uppgift att mäta jordens meridian, alltså fjärdedelen av dess omkrets. Mätningarna tog sex år av svåra umbäranden för de utsända och resulterade 1799 i den nya måttenheten standardmetern som för högtidlighetens skull gjöts i platina och överlämnades till nationalförsamlingen.

Med metern som allmänt accepterad norm kunde industrialiseringen ta sin början. I stället för att låta hantverkarens ögonmått bestämma proportionerna massproducerades maskindelarna efter noga förutbestämda dimensioner som säkerställde att de med största möjliga precision passade ändamålet. I den högblanka platinametern tycktes det moderna samhället ha fått ett pålitligt riktmärke i sin halsbrytande färd in i framtiden.

Om det inte vore för naturen, som precis som Winchester skriver är oförbätterligt oberäknelig. Då klotets meridian mättes på nytt visade det sig att avståndet krympt när berg och åsar vittrat och den dyrbara metern var plötsligt 0,2 millimeter för kort och fick gjutas om.

Kanske är detta, att läget är instabilt och i rörelse det enda vi med största säkerhet kan lita på. Ändå måste vi utgå från något i vår blick på världen, för att undvika att bli vansinniga. När poeten och litteraturforskaren Gabriel Itkes-Sznap i sin avhandling ”Nollpunkten” söker definiera vad litterär precision är tar han avstamp i tankegångar först formulerade av den rumänske författaren Paul Celan.

Till skillnad från Winchester anser inte Celan att generell precision är möjlig. Precisionen är alltid en individuell strävan på samma vis som verkligheten vi utgår från aldrig är allmängiltig utan unik för var och en av oss. Genom våra erfarenheter sätter vi gränserna för världen och bestämmer vad som är himmel och vad som är jord, rätt eller fel och överhuvudtaget möjligt.

Genom nya erfarenheter – eller datum – som Celan skriver kan denna värld i ett slag vändas upp och ner så att det som nyss var fast mark blir till en avgrundsdjup himmel. Hans eget datum är 20 januari 1942, dagen då Wannseekonferensen tar plats utanför Berlin och beslutet om ”den slutgiltiga lösningen” fattas för det tyska rikets judar. Samma år deporteras Celans föräldrar till ett koncentrationsläger och mördas.

En händelse som denna är så oerhörd menar Celan, att den tvingar människan att ompröva världen utifrån en ny verklighet, där det som nyss skett är möjligt. I den mån han skriver med precision är det fortsättningsvis alltid i förhållande till denna nollpunkt i historien.

Någon platinastav som måttstock för den konstnärliga precisionen ges alltså inte, om man ska tro Celan. Ingen allmängiltig skala för kritikern att utgå från i teatermörkret, som säkert avgör med vilken exakthet skådespelaren träffar målet. Bara en mer eller mindre vanmäktig strävan hos en aktör med sitt alldeles eget bulls eye för ögonen. Något i grunden ofattbart som inte låter sig fångas och som just därför kvarstår som en fråga. Och som samtidigt utgör svaret på varför den som skapar måste fortsätta att skapa.

Boel Gerell, författare och kritiker

Referenser:
Simon Winchester: Perfektionisterna – precision, ingenjörskonst och den moderna världens tillkomst, 2020 (Daidalos)

Gabriel Itkes-Sznap: Nollpunkten – precisionens betydelse hos Witold Gombrowicz, Inger Christensen och Hertha Müller, 2021 (Nirstedt)

Do's & don'ts for last-minute MBA applications: B-Schooled episode 192