Att brevväxla under antiken var något helt annat än dagens snabbmessande. Vincent Flink Amble-Naess inspireras av tidens omsorgsfullhet, men befarar att helgonens, geniernas och hjältarnas tid förbi.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2022-05-09.

I skiftet mellan tre- och fyrahundratalet e.Kr ägde en brevväxling rum mellan två av senantikens mest framstående män. Det var kyrkofäderna Augustinus och Hieronymus som skrev till varandra.

Augustinus föddes i Nordafrika, och förutom ett par studieår i ungdomen var det där han tillbringade hela sitt långa liv. Hieronymus levde vid tiden för brevväxlingen i det Heliga landet. När man betraktar en karta över romarriket kan det verka överskådligt, men avståndet mellan Augustinus hemstad i dagens Algeriet och Hieronymus Betlehem är närmast oöverskådligt. Färdvägen bjuder inte heller på några bekvämligheter. Det är med få undantag ett kargt och öde land som sträcker sig mellan städerna. För den som fick i uppdrag att leverera ett brev från den ena platsen till den andra, i en tid då varken asfalterade vägar eller motorfordon fanns att tillgå, var landvägen därför inte ett alternativ. Kvar stod Medelhavet, men också till havs lurade faror: väldiga vågor och rövarband med slipade vapen. De vältaliga formuleringarna fraktades med livet som insats. Och det tog tid. En brevväxling kunde ta decennier i anspråk. ”Jag minns att jag skrev till dig medan jag ännu var ung” skriver Augustinus, ”men nu är jag redan gammal”.

Och även själva produktionen tog tid. Det var nämligen inte männen själva som skrev. Breven dikterades för en person med yrkestiteln takygraf, snabbskrivare. I oerhörd hastighet ristade dessa specialister in en förkortad form av texten på en tavla av trä eller vax. Sedan lästes alltsammans upp för professionella skrivare, som omsorgsfullt förde över innehållet till papyrus.

Kyrkofäderna diskuterar vilken tolkning av Paulus ord i Galaterbrevet som är den rätta, men kanske är det inte själva innehållet som är det viktiga, utan hur männen förhåller sig till varandra. Det rådde en ömsesidig respekt mellan dem, av ett slag som har blivit dagens debattklimat främmande. Augustinus och Hieronymus var meningsmotståndare, men ansträngde sig för att debattera som vänner. Vid de få tillfällen då bitska kommentarer faktiskt yttras, följs de av en ursäkt i nästkommande brev. Kanske är det inte ägnat att förvåna; det är inte svårt att föreställa sig vilken ångest ett förhastat ord måste ha inneburit. Om en människa idag råkar såra någon kan hon omedelbart be om ursäkt, och därmed är saken ur världen. För de två kyrkofäderna fick förlåtelsen emellertid vänta.

Kanske var det just avståndet – det tidsliga och det rumsliga – som gjorde att de förblev vänner. Förhållandet säger något om samtiden. Tack vare den teknologiska utvecklingen har det blivit möjligt att ögonblickligen komma i kontakt med människor över hela världen. Utvecklingen har inneburit en vinst, men samtidigt har något gått förlorat. Trots framstegen är själva grundvillkoren för de mänskliga relationerna oförändrade. Behovet av avstånd förblir en viktig del av vänskapen. Till vardags uttrycks saken som att man inte ska ta någon för givet. Formuleringens banalitet döljer ett existentiellt bråddjup – alla våra relationer är villkorade, eftersom de har sitt slut i graven. Saknaden efter någon kan därför ses som en förberedelse för döden, både vännens död och den egna.

Under sin livstid hade Augustinus och Hieronymus ett begränsat antal skrivtillfällen att förfoga över. Postgångens långsamhet och brevskrivandets umbäranden påminde dem ständigt om detta. Därför ansträngde de sig för att göra det bästa av varje meddelande.

Också idag begränsas vår kommunikation naturligtvis av döden, men teknologin har skapat en illusion av oändlighet. Det ger upphov till ett nytt slags problem. Den som tror att allt går att ställa till rätta i efterhand riskerar att hela tiden skjuta saker på framtiden. Det finns ingen anledning att ta itu med något idag om det lika gärna kan göras imorgon. Synsättet har kommit att prägla den moderna mentaliteten. Det kan kallas prokrastinering, hållningslöshet eller lättja. Men kanske bottnar det i en och samma sak: dödsförnekelse.

Under kyrkofädernas tid var döden alltid närvarande. Den som någon gång har deltagit i en gudstjänst har lätt att förstå varför: Församlingen tillber en avrättad man, dricker hans blod och äter hans kropp. Det hade varit svårt att inbilla en människa vars hela tillvaro regisserades av kyrkan att hennes jordeliv saknade slut.

Förhållandet är paradoxalt. Under en tid då alla trodde på evigt liv var döden närvarande i kulturen, men den sekulära människan vill inte låtsas om den. Kanske är anledningen att förnekelsen fyller en viktig funktion. Insikten om livets korthet manar nämligen till eftertanke. Denna eftertanke tycks under antiken ha betraktats som en form av plikt.

Ibland får jag en känsla av att motsvarigheten för den moderna människan är att hela tiden vara lycklig. En lycklig människa besväras inte av dödsångest, och vid första anblick framstår därför målsättningen som välfunnen. En svårighet kvarstår emellertid: Den som enbart söker lyckan går fel, och måste nöja sig med något annat. I det moderna samhället har förströelsen blivit en form av surrogat, som kommer oss till del genom en strid ström av hemleveranser och videoklipp. Förströelsen är förvisso mindre njutbar än lyckan, men i gengäld kan den upprätthållas under längre tid. Det förefaller kanske motsägelsefullt, men för att undvika tanken på döden måste själva livet gestaltas i dess avbild. Ingenting får ta slut, ingenting får ställas på sin spets, ingenting får bjuda motstånd. Ingenting får hända, kort sagt.

I längden blir människor olyckliga, och känner ångest över all tid de lägger ned på sådant som de i sitt hjärta finner meningslöst. Kanske hör de talas om personer som ägnat sina liv åt något större och mera upphöjt, och fylls av beundran. De tänker att det är så livet egentligen borde levas, och inte på det splittrade vis som utmärker deras egen tillvaro.

För egen del riktas min beundran ofta mot personer som föddes långt innan det moderna samhället, som till exempel just Augustinus och Hieronymus. Men kanske är det jag uppfattar som dygd bara en följd av deras materiella förutsättningar. Kanske är helgonens, geniernas och hjältarnas tid förbi. Och kanske måste vi som har haft oturen att födas för sent helt enkelt nöja oss med våra tidsfördriv och distraktioner. Det är trots allt en tanke som utmanar löjet att jag – som har svårt att skriva en radioessä på min laptop – skulle kunna dra lärdom av den ton som råder i brevväxlingen från tre- och fyrahundratalen, och skriva till mina vänner som om orden inte omedelbart gick att ångra. Men idéens absurditet gör den också mera lockande. Jag drar mig till minnes den argentinske författaren Borges ord om att det som utmärker en gentleman är att han bara intresserar sig för förlorade företag. Och genast framstår ett nytt liv som möjligt. Ett där kyrkofäderna ler i sin himmel.

Vincent Flink Amble-Naess
läkare och kulturskribent

1351. Expresiones en español