Det kommer ständigt nyinspelningar, uppföljare och efterapare till skräckfilmsklasiskern "Halloween". Men vad är det som lockar? Frilansjournalisten och kritikern Kristoffer Viita har ett förslag.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det är sent på kvällen och jag står utanför mitt hus. Min syster Judith hånglar med sin pojkvän på soffan. ”Mina föräldrar kommer inte hem förrän efter tio” hör jag henne säga, innan jag tittar in genom fönstret. ”är du säker på att vi är ensamma?” Undrar hennes pojkvän.

”Michael är här, någonstans” svarar hon, innan de båda går upp på övervåningen.

Jag går in genom köksingången och plockar upp en kökskniv i en av lådorna.

Jag smyger genom det nedsläckta vardagsrummet, förbi soffan och spanar upp mot trappan där jag ser Judiths pojkvän ta på sig tröjan och gå hem.

– Ringer du mig imorgon?

– Okej.

På väg upp till Judith hittar jag min clownmask på golvet. Jag går in i hennes rum där hon sitter naken och borstar håret. ”Michael?” säger hon undrande, innan jag hugger henne med kniven och lämnar henne död på golvet.

Jag går ner för trappan igen, ut genom ytterdörren. Precis då kommer mamma och pappa hem med bilen. ”Michael?” frågar pappa oroligt, och tar av mig masken.

Jag heter Michael Myers och är sex år gammal.

Så här börjar John Carpenters klassiska skräckfilm ”Halloween”. Att jag återberättar i första person är befogat, inledningsscenen är en enda lång kameraåkning sedd genom ögonen och masken på den unge mördaren Michael Myers. Resten av filmen utspelar sig många år senare, när Michael vuxit upp och rymmer från ett mentalsjukhus utanför den lilla sömniga staden Haddonfield Illinois, dit han beger sig för att mörda tonåringar och sin andra syster Laurie, spelad av Jamie Lee Curtis.

Klädd i blåställ och i en uttryckslös vit gummimask, alltid med en kökskniv som tillhygge, har Michael Myers alltsedan premiären 1978 kommit att symbolisera den typ av filmer som går under beteckningen ”slasher”.

Slashergenren har ofta stämplats som misogyn på grund av alla spekulativa kvinnomord, ofta baserade på en unken sexualmoral där den sexuellt utlevande tjejen blivit mördarens första offer. Men Halloweens kvinnliga rollfigurer är välskrivna och trovärdiga i sin enkelhet. Tjejerna småpratar om killar, röker gräs och hittar på sätt att få killar i säng. När de blir måltavlor för Michael Myers har de, och särskilt Jamie Lee Curtis Laurie, publikens fulla sympatier. Antagligen mycket tack vara att det var Debra Hill, John Carpenters dåvarande fru, som skrev manus till Halloween I och II.

Ren och skär, oförklarlig ondska. Och just detta är vad John Carpenter sagt att han gillar mest med sin mördare.

”Halloween”, som till en början kallades ”The babysitter murders”, spelades in på tjugo dagar på en minimal budget på drygt 300 000 dollar. Den tjänade in 70 miljoner dollar (vilket ungefär motsvarar 240 miljoner dollar i dagens valuta) och blev världens mest framgångsrika skräckfilm.

”Det finns en skillnad mellan bra och läskiga filmer och filmer som förödmjukar halva befolkningen” sa den nu avlidne filmkritikern Roger Ebert i ett avsnitt av ”Siskel and Ebert” 1980. Han menade att kärleken till filmhantverket lyser igenom i Carpenters "Halloween" på ett sätt som andra snaskiga slashers misslyckas med.

Men är det bara konstnärlighet och gott filmhantverk som ligger bakom denna ofantliga succé, som lett till sju uppföljare, nyinspelningar och oräkneliga andra efterföljare?

Nja, en stor del av lockelsen ligger nog i att filmen kretsar kring något som kanske inte ens existerar, men som ändå ständigt skrämmer oss: den rena mänskliga ondskan. Den som inte har någon orsak, utan bara finns där som ett ständigt hotande mörker.

Lyssna på när filmens protagonist, psykologen Dr Loomis, spelad av Donald Pleasence, talar om Michael Myers:

I met him 15 years ago. I was told there was nothing left. No reason, no conscience, no understanding in even the most rudimentary sense of life and death, of good or evil, of right or wrong. I met this 6-year old child with this blank pale emotionless face and the blackest eyes, the devils eyes. I spent 8 years trying to reach him and then another seven trying to keep him locked up because I realized that what was living behind that boys eyes was purely and simply evil.

Ren och skär, oförklarlig ondska. Och just detta är vad John Carpenter sagt att han gillar mest med sin mördare. Det var därför han lät använda den uttryckslösa vita masken, för att låta publiken projicera sina egna rädslor på Myers.

Det är därför inte konstigt regissören Rob Zombie fick dräpande kritik för sina nyinspelningar av ”Halloween” 1 och 2. I filmerna, som kom 2007 och 2009, får publiken får se Michael Myers uppväxt. Hans mamma strippar, hans alkoholiserade styvfarsa kallar honom bög och sexualiserar hans syster. Myers blir mobbad i skolan, där lärarna hittar en död katt i hans skåp. Han bär ständigt en clownmask som ett slags sköld mot verkligheten.

Rob Zombies versioner var obehagliga och hade uppdaterat morden med mer gore för att passa en publik som blivit avtrubbad efter vågen av ”tortyrporr” inom skräckgenren i början på 00-talet. Filmerna blev nästan orimligt utskällda av Halloween-purister. Men det ligger ju något i kritiken. Om man ger Michael Myers en bakgrundshistoria gör man honom förvisso mer verklig och trovärdig, men betydligt mindre skrämmande. Hans handlingar är fortfarande ondskefulla, men han är inte längre en reinkarnation av ondskan själv.

Bland de många filmer imiterar eller inspireras av ”Halloween” så är det också dem som är trogna originalidén som fungerar bäst. Som ”It follows” från 2015, som uppenbart hyllar sin föregångare både i stil, miljö och musik. I den är det rent av en ostoppbar kraft som börjar förfölja ett gäng ungdomar i Detroit. ”Det” kommer i olika mänskliga skepnader. Ibland som personer ungdomarna känner, ibland som något av dets tidigare offer. Det enda sättet att bli av med denna kraft är att ha sex med någon som då smittas och blir ny bärare av ondskan.

I mötet med detta mörker fylls vi av rädslor vi kanske trodde vi hade gjort oss av med

Det är alltid omöjligt att räkna ut var, när eller vem Michael Myers tänker mörda. Kanske är slumpmässigheten en förklaring till att det ännu görs nyinspelningar och kärleksfulla hyllningar till ”Halloween” – det är en världsbild fylld av rädslor vi trodde vi hade gjort oss av med, men som snabbt kryper upp till ytan så fort vi betraktar oss själva genom den rena, oförklarliga ondskans mask.

I ”Attack mot polisstation 13” spelade John Carpetenter på urbana rädslor för laglösa bostadsområden och i senare filmer experimenterande han med H.P. Lovecrafts existentiella skräck inför de hot som kan dölja sig ute i rymden. I "Halloween" finns inget ursprung eller motiv. Det går inte att räkna ut var, när och vem Michael Myers tänker mörda.

I mötet med detta mörker fylls vi av rädslor vi kanske trodde vi hade gjort oss av med, men som snabbt kryper upp till ytan så fort vi betraktar oss själva genom den rena, oförklarliga ondskans mask.

Kristoffer Viita, frilansjournalist och kritiker

Episode 13: David Alaba zwischen Herz und Hirn