Ibland är samtiden så samtida att bara den äldsta litteraturen är god nog. Henrik Nilsson återser ett gammalt epos och fångas av fragmenten.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det händer att jag känner en viss övermättnad på samtida litteratur och tänker på den portugisiske poeten Fernando Pessoas rader: ”Så många samtida dikter! Så många poeter alldeles av idag – alla intressanta, allt intressant … / Ah, men ändå bara nästan …” Om en ny teaterpjäs läser jag då att den är ”brännande aktuell”, och genast falnar min nyfikenhet. Konstverken som lägger sig alltför tätt inpå sin tid, romanerna som på ett alltför inställsamt sätt marscherar i takt med dagarna – det är inte bara det att de åldras så snabbt; de är gagnlösa redan nu, på grund av den snäva synen på vad detta nu egentligen rymmer.

En sådan konstnärligt trång dag tar jag istället ut det allra äldsta ur bokhyllan, Gilgamesheposet. Det bygger på berättelser om Gilgamesh – kung i staden Uruk – som skrevs ner på kilskriftstavlor för ungefär fyratusen år sedan på det numera utdöda språket sumeriska. En del av dessa berättelser ledde efter hand fram till själva eposet på det fornsemitiska språket akkadiska, som talades under lång tid i Mesopotamien. Under denna nästan tusen år långa process ändrades delar av innehållet och inriktningen, och Gilgamesh utvecklades mot en mer komplex gestalt.

När jag börjar läsa avslöjar ett hundöra i boken att det inte är första gången jag ger mig i kast med eposet. Varför övergav jag Gilgamesh och hans vän Enkidu redan under deras färd mot Cederskogen i tavla IV? Det är ju inte någon omfattande textmassa. För en nutida läsare kan vandringen ändå te sig mödosam, full av förvirrande sidospår och lösa stenar. Ibland kommer man till en plats som är mycket lik en man redan tror sig ha passerat. Andra gånger måste man hitta vägen utan stigmarkeringar, eftersom det här och var saknas rader eller hela stycken. Men det gäller att ta många raster och samtidigt acceptera att upprepningarna och de lösa stenarna är en del av vandringen.

Dessutom gör det ingenting om man inte fullföljer läsningen vid första försöket. Gilgamesh är van vid att vänta på sina läsare. Han tros visserligen ha en verklig förlaga, som levde för ungefär 4700 år sedan. Men därefter tog de myter över som gör honom inte till en enhetligt fixerad personlighet, utan snarare till en skugga som med skiftande konturer rör sig genom seklerna. En avgörande händelse ägde rum år 1850 vid utgrävningarna av den assyriska kungen Assurbanipals bibliotek i dagens Irak, då arkeologer under ruinerna upptäckte de lertavlor med kilskrift som man ett par decennier senare lyckades tyda. Dessa ligger till grund för den standardversion av eposet som vår egen tids översättningar bygger på. En standardversion som förändras efterhand som forskare hittar nya fragment att foga till helheten.

Till skillnad från vid första försöket kan jag den här gången inte sluta läsa om Gilgamesh. Snart tycker jag att doften av cederträ slår upp från boksidorna, och jag börjar leka med tanken på att inrätta tillvaron i dubbeltimmar – 12 istället för 24 – liksom babylonierna gjorde. Jag tror att alla läsare finner sina delar av eposet som talar just till dem. Är det kanske när ursprungsmänniskan Enkidu – skapad som Gilgamesh dubbelgångare för att avlasta invånarna i Uruk från kungens överskottsenergi – lämnar vilddjuren han levt med och blir människa? Eller när Gilgamesh efter att ha vandrat genom en lång beckmörk tunnel når fram till den skimrande juvelträdgården, i en passage som korresponderar med Edens lustgård i Bibeln, sagosamlingen Tusen och en natt och vissa buddhistiska texter?

För mig når berättelsen sin smärtpunkt när Enkidu dör och Gilgamesh blir medveten om sin egen dödlighet. Då övergår äventyren i tvivel, och övermodet byts mot ett ifrågasättande av den egna existensen. Trots utmattande resor visar sig odödligheten vara omöjlig att uppnå, vilket leder till en sorts försoning hos Gilgamesh. När han mot slutet av eposet återvänder till sin hemstad säger han stolt till sin följeslagare: ”Gå upp på Uruks murar, vandra runt! Inspektera grunden, granska murverket!” Det är inte bara till Uruk Gilgamesh återvänder, utan också till sitt eget liv – det enda han har.

Knut Tallqvists första svenska översättning av eposet publicerades 1945 och finns fortfarande tillgänglig. 2001 kom Lennart Warrings och Taina Kantolas betydligt mer omfattande översättning där forskningen fyllt igen en hel del luckor. Fortfarande saknas dock så många rader och avsnitt att det ibland känns som att lyssna till någon som talar högt och fragmentariskt i sömnen under en feberyra.

Ett forskningsprojekt försöker nu med AI:s hjälp fylla de resterande luckorna utifrån den omfattande databasen Fragmentarium som översätter babyloniska fragment. Är vi alltså på väg mot den fullständiga versionen av Gilgamesheposet? Och varför längtar jag inte efter att arbetet ska slutföras? Jag minns något jag såg i en skranglig tågvagn mellan den grekiska hamnstaden Pireus och Aten för några år sedan. Snett mitt emot mig satt en kvinna i shorts. På sitt ena lår hade hon tatuerat en kort fras på engelska: ”Die with …” Det tredje och sista ordet i tatueringen gick inte att urskilja eftersom det täcktes av handväskan hon höll i. Jag brann av nyfikenhet att få veta fortsättningen, men förstod att jag knappast kunde be henne lyfta på handväskan. Min fråga var också Gilgameshs fråga: Hur ska vi dö? Och hur ska vi vara dödliga? I efterhand förstår jag att tatueringen fortfarande verkar i mig just eftersom jag aldrig fick veta fortsättningen på den. På ett liknande sätt är luckorna i eposet förvisso ett hinder. Men samtidigt är det genom ofullständigheten som verket lever vidare och går oss till mötes.

Efter att gång på gång läst om Gilgamesheposet tror jag mig nu förstå varför jag inte fullföljde läsningen första gången, och varför jag så tidigt vek ett hundöra i boken. Efter att Gilgamesh och Enkidu drabbat samman och stångats som tjurar i Uruk, omfamnar de varandra och blir vänner. Men Enkidu har svårt att anpassa sig till människornas liv i staden och blir deprimerad. Gilgamesh föreslår då att de ska bege sig till Cederskogen och kämpa mot monstret Humbaba. Det är egentligen ett dumdristigt kamikazeuppdrag. Men vad går upp mot ett omöjligt äventyr för att väcka livsandarna? ”Tag min hand, min vän, låt oss gå tillsammans”, säger Gilgamesh. I det ögonblicket är det som om den uråldriga kilskriften också vänder sig rakt till sin avlägsna läsare och säger: ”Tag min hand, min läsare, låt oss gå tillsammans.” Där vill jag hejda de båda vännerna – under den farliga vandringen mot skogsbrynet med höga cederträd, då mod och rädsla väger lika och striden ännu inte börjat. Lämnar man Gilgamesh och Enkidu där, lämnar man dem aldrig.

Henrik Nilsson
författare och essäist

Litteratur

Gilgamesh-eposet. Översättning Knut Tallqvist (Modernista, 2022).

Gilgamesheposet. Översättning Lennart Warring och Taina Kantola (Natur & Kultur, 2001).

Loyalty360 Loyalty Live | Susan Frech, Vesta