En mild borgerlig intellektuell psykiatriker och en militant ideolog som glorifierade revolutionära bönder. Farshid Jalalvand funderar över Frantz Fanons motsägelser.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det är ramadan i maj 1955 i Algeriet, och Frantz Fanon, överläkare i psykiatri vid Blida-Joinville-sjukhuset. sitter i sin bil och tänder en cigarett. Samtidigt som han drar sitt första bloss märker han hur en okänd man närmar sig bilen. ”Släck ciggen om du inte vill få allvarliga problem”, varnar främlingen på arabiska. Den algeriska självständighetsrörelsen FLN hade nyligen uppmanat till bojkott av tobaksvaror producerade i kolonialmakten Frankrike. Den som bröt mot det riskerade att få näsan avskuren – eller något ännu värre.

Man skulle kunna tro att en sådan brysk tillrättavisning skulle uppfattas som hotfull eller kränkande. Men för Fanon, en kulturellt fransk västindisk läkare som hade sökt sig till Algeriet på grund av bristande karriärmöjligheter i Frankrike, blev den istället en livsomvälvande positiv vändpunkt. Den främmande mannen hade misstagit den svarte Fanon för en av sina – det var nämligen bara algerier som omfattades av cigarettförbudet. För en vän berättade han senare: ”Jag kände att jag hade blivit tilltalad som en av de egna”. För en person som under hela sitt vuxna liv hade känt sig alienerad från samhället blev detta inlemmande i en gemenskap ett huvudskäl till att han strax därefter anslöt sig till den algeriska självständighetsrörelsen.

Det är otroligt vad den Andres blick kan göra med en.

Frantz Fanon var född och uppvuxen i en välbärgad borgerlig familj i den franska kolonin Martinique. Under andra världskriget for den unge idealisten över Atlanten och anslöt han sig som volontär till den franska befrielsearmén för att kämpa mot nazisterna. Han blev allvarligt sårad i strid, mottog medalj för uppvisat mod, och fick som belöning för sin krigstjänstgöring studera valfri utbildning i Frankrike efter kriget. Han bestämde sig för att plugga till läkare vid det framstående universitetet i Lyon. Men studietiden blev inte som förväntad. Den inskränkthet och rasism han mötte i Frankrike utgjorde bakgrund till hans klassiska studie i rasismens psykologi – ”Svart hud, vita masker”. Ett av flera tongivande verk han författade under sitt korta men händelsefulla liv, innan han dog i leukemi, bara 36 år gammal.

Det mest inflytelserika av dessa verk – ”Jordens fördömda”, med förord av Sartre – är ett stridsrop för de koloniserades väpnade kamp mot kolonialmakter världen över. Boken färdigställdes i exil i Tunis, delvis genom diktamen av den svårt cancersjuke Fanon. Då hade han sedan länge tvingats lämna Algeriet, efter att ha kritiserat kolonialmaktens förtryck av araber och berber. Han hade blivit FLN:s internationella talesperson och redaktör för rörelsens tidning. Hans liv kan på många sätt betraktas som en serie av motsägelser: den milda psykiatrikern som var en militant ideolog, den karibiske fransmannen som blev en talesperson för en arabisk revolutionär rörelse, den borgerliga intellektuelle som framförallt glorifierade revolutionära bönder.

Men det är en annan motsägelse jag fastnar för. Eller kanske ingen motsägelse, men en händelse som kan ses som den raka motsatsen till incidenten med cigaretten, men som på samma sätt kom att prägla honom i grunden.

William Shatz berättar i biografin ”The Rebels Clinic” hur Fanon som ung läkarstudent blev utpekad av en liten, vit pojke på tåget i Lyon. “Titta mamma, en négre. Mamma, mamma, le négre kommer att äta upp mig!” Pojken – genomsyrad av alla de koloniala fördomarna om vilda kannibaler – skakade av rädsla. Fanon skrev om händelsen i ”Svart hud, vita masker”: “Jag fick tillbaka min kropp utfläkt, sönderdelad […] All denna vithet som förbränner mig. Jag slår mig ner vid elden och upptäcker min hud. Jag hade inte sett den förut.” När barnets mamma försökte släta över situationen genom att högt säga “titta vilken vacker négre”, svarade Fanon trotsigt: “den vackra négren ber er dra åt helvete, madame!” För någon som längtade efter att bli sedd som en medborgare bland andra, blev den tvångsmässiga fixeringen vid hans hud ett ständigt blödande sår; beviset på att han aldrig skulle kunna undfly stigmat av sin pigmentering.

Jean Paul Sartre, en av Fanons främsta inspirationskällor, hade tidigare skrivit om hur juden först blir varse sin judenhet – i bemärkelsen något negativt utmärkande – i mötet med antisemiten. Simone de Beauvoir hade skrivit de kända orden: “man föds inte till kvinna, man blir det”. Nu kunde Fanon addera den koloniala upplevelsen till existentialismens teoribygge: Den svarta människan, berövad sin mänsklighet och individualitet, blir först “svart” i mötet med den icke-svarta blicken, reducerad till en ansiktslös medlem av en flock vildar.

Ett sätt att sammanfatta dessa betraktelser är att ens identitet skapas i förhållande till den Andre.

Vem är algerier? Vem är svart? Vem är kvinna? Vem är svensk?

Om vi ska tro existentialisterna handlar inte identitet om hur någon känner sig inombords, utan om hur hon blir sedd av andra. Individen står maktlös inför sin egen identitet, och i förlängningen därmed sin egen plats på jorden. Det är en fruktansvärd sanning. En sanning som lägger ett stort ansvar på oss som medmänniskor.

Idén har sitt ursprung i Hegels herre-slav-dialektik. I “Andens fenomenologi” skriver den tyska filosofen att ett självmedvetande endast uppstår i relation till ett annat. När två medvetande möts uppstår en maktkamp, där den ena till slut blir herre och den andra slav. Eftersom det är bättre att vara något än inget, finner sig slaven i uppgörelsen. Herren och slaven ställs i en ömsesidig beroenderelation – de behöver varandras blickar för att på ett plan ens existera.

Det är en mer fundamental form av alienering än vad man finner i den mer social- och samhällstillvända filosofin hos Sartre, de Beauvoir och Fanon. Men vår beroendeställning till den Andres blick är intakt.

”Helvetet, det är de andra”, som det konstateras i en av Sartres pjäser.

För det är en blick som kan fläka sönder, bränna och förringa, som i fallet med pojken på tåget. Men det är också en blick som kan lyfta, stärka och inkludera som i berättelsen om den varnande algeriern. Både alienation – och dess ljuva motsats, gemenskap – är relationella fenomen. Alla blir vi till genom hur vi ses i kärleksrelationer, hur vi uppfattas av våra närstående, och hur vi blir betraktade i offentligheten.

Existentialisternas idéer om individens ansvar har sedan länge sprungits om av strukturalistiska och poststrukturalistiska förklaringsmodeller. Men det finns i min mening all anledning att återvända till dem. En välvillig blick är förvisso det första steget även i en strukturell förvandling. Men ännu viktigare: Varje människa har – genom sin blick – makt, och därmed ett moraliskt ansvar. Hur vi väljer att använda det kan förändra ett liv, en plats, en värld.

Farshid Jalalvand
mikrobiolog, skribent och författare

Litteratur
Adam Shatz: The Rebel's Clinic: The Revolutionary Lives of Frantz Fanon. Farrar, Straus and Giroux, 2024.

Frantz Fanon: Svart hud – vita masker. Översättning: Stefan Jordebrandt. Bokförlaget Daidalos, 1997.

Frantz Fanon 1925–1961

Född: Fort-de-France, Martinique (då fransk koloni).
Verksam som: Psykiater, filosof, antikolonial teoretiker, författare, redaktör och ideolog.

Kända teman: Kolonialismens psykologi, rasism, våld och befrielsekamp, nationell kultur och dekolonisering Aktivism: Stödde och arbetade för den algeriska befrielsefronten (FLN) under det algeriska självständighetskriget.

Död: Leukemi, 1961 (USA), begravd i Algeriet.

På svenska: ”Svart hud – vita masker” samt ”Jordens fördömda” finns i ett flertal översättningar och utgåvor på svenska, från 1962 och framåt.

SOMMES-NOUS LES ESCLAVES DE NOTRE BIOLOGIE ? - Bernard Lahire

ÉLUCID

La peur de la biologisation des phénomènes sociaux

The AI-powered Podcast Player