Annars då? Kallpratet, det icke förpliktigande utbytandet av artighetsfraser, förkastas eller förlöjligas ofta. Boel Gerell funderar på vad motsatsen skulle kunna vara.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

– Vad tyckte du om filmen?

Ropet kom från ingenstans. Eller – när jag blinkade mot ljuset och lyckades fokusera blicken bättre – från andra sidan det stora, myllrande publikhavet som liksom jag var på väg ut ur biografen.

– Skitkul!

Ja, just så sa jag. Eller skrek rättare sagt i ett gällt och plötsligt rop som överröstade det diskreta mumlet från mina tidigare grannar i salongen. ”Skitkul”. Nej, det var det ju inte. Inte kul alls utan drabbande och smärtsamt och jag vet inte var ordet kom ifrån. Från ryggmärgen där alla de där lätta och behändiga fraserna ligger lagrade för att kunna skjutas ut som projektiler utan egentligt innehåll när tillfället så kräver. Kallpratet, de till inget förpliktigande svaren på frågor som ställs i förbifarten. Utan egentligt intresse för responsen.

Och det hade väl varit okej, om det varit ”Solsidan” jag sett och svaret hade kunnat passera som rimligt, om än inte särskilt djuplodande. Men det var Polanskis ”Chinatown” och skälet till att jag varit så borta i mina tankar var att jag var berörd på djupet. Filmen visades på Lunds Studenters Filmstudio, en anrik förening som dessvärre är nedlagd i dag. I hopen utanför biografen kände jag igen flera av mina kurskamrater från universitetets utbildning Drama-teater-film och jag såg på deras blickar att de också kände igen mig. Efter något ögonblicks beklämd tystnad efter mitt aparta utrop återgick de till sina interna samtal. Med huvudena tätt samman bearbetade de den filmiska upplevelsen, vägde bildberättande mot dramaturgi och gestaltning så som man gör efter att ha delat något stort. När man för länge sedan trängt igenom hälsningsfrasernas tunna och fnasiga skal och nått ner till väsentligheterna, de riktiga samtalen.

Och det är ju där, åtminstone rent utopiskt, vi alltid borde befinna oss - väl? I den meningsfulla samvaron, där orden faktiskt betyder något. I praktiken lever vi i en värld där vi träffar fler nya människor på en enda dag än en person för hundra år sedan kunde möta under en hel livstid. I stället för att utveckla våra relationer på djupet börjar vi ständigt om i nya möten, nya trevande kontaktförsök och nytt kallprat.

Exakt när ska man säga hej? Och vad ska man säga sedan?

Ständigt och jämt krävs det av oss att vi ska säga något och det är inte konstigt att det blir krystat ibland.

– Vill du ha kvittot?

– Nej, det får du av mig.

Säkert har jag sagt så någon gång, kanske med ett leende, för att visa mig lite rolig och framförallt vänlig. Nu vet jag bättre. Just detta svar har kassörskan bakom bandet redan hört ett otal gånger under sin dag och hon tycker inte att jag är rolig, inte vänlig heller. Hon tycker att det är jag som är ett skämt.

I collageboken ”Drottningen i kassan” berättar författaren och serietecknaren Erika Petersson om sina dagar i en livsmedelsbutik. I drastiska bilder, highlightade postitlappar, twitterinlägg och dagbokssidor beskriver hon en vardag pepprad med dåliga skämt, uselt uppförande och absurda önskemål. Det är ingen ände på vad kunderna kan ta sig för att säga, göra eller begära under devisen ”service” eller ”bara prata lite”. I svart på vitt ser det absurt ut och ändå har jag som sagt varit där själv. I den ringlande kön med korgen som tynger armen. Exakt när ska man säga hej? Och vad ska man säga sedan? Är det förresten hela världen om man inte säger något alls?

Ja, det är det förstås, det blir tydligt i läsningen av Peterssons dokument. En kund som klagar kan man möta, ett slipprigt skämt kan man vid behov bortse från men någon som ser rakt igenom en, som om man inte finns, det går nästan inte att stå ut med. Och så är vi tillbaka där igen, i nödvändigheten att tala. Om vad som helst nästan, hellre än att det blir tyst. I tystnaden ryms inte bara bristen på något bra att säga utan också osynliggörandet av den andra som en människa, en förolämpning grövre än de flesta tillmälen.

I ett land där klyftorna stadigt växer vill det till att det inte blir för tyst. Det är i tystnaden misstanken om det osagda växer fram.

Och jag minns frukostrummet i Johannesburg vintern 1998. Jag var i Sydafrika på en reportageresa och var under en vecka ensam gäst på pensionatet. Varje morgon passerade jag köket på min väg mot frukostbordet. Vid disken stod en svart kvinna i min egen ålder och jag hälsade förstås och hon såg perplext och lite misstänksamt upp från sitt arbete med maten. En stund senare gled hon omärkligt fram och serverade mig te och rostade brödskivor med marmelad och jag kommenterade glättigt:

—Ser gott ut! Kanske sa jag i ren frustration något om vädret eller de blommande buskarna utanför fönstret men hon svarade aldrig, skakade bara omärkligt och tydligt ogillande på huvudet och försvann.

För kvinnan var det av allt att döma en självklarhet att inte existera i ögonen på vita gäster. Att vara ett par arbetande händer, inget mer. I ett system baserat på avhumanisering och förnekande av mänskliga rättigheter sätter sig rollfördelningen inte bara i ryggmärgen hos makten utan också i medvetandet hos dem som inte får finnas till. Och vi kan förfära oss, men inte utan ansvar. I ett land där klyftorna stadigt växer vill det till att det inte blir för tyst. Det är i tystnaden misstanken om det osagda växer fram.

Men var ska man börja då?

En som fördjupat sig i ämnet kallprat är journalisten och programledaren Niklas Källner som i boken ”Och bilen går bra?” går igenom en rad möjliga scenarion och ger hjälp på vägen till den som saknar ord. Rätt många gör det, hävdar han och beskriver det påtvingade kallpratet som ”att spela basket med en magsjuksmittad boll”. För att bli av med bollen kastar vi den genast vidare och tar oss inte tid att vänta in returen. Att lyssna aktivt hjälper, förklarar han inte oväntat. Man kan också uppmuntra motparten att ta nya initiativ genom att helt sonika upprepa delar av det hen sagt, men ur ett något annorlunda perspektiv.

Eller för att använda ett modernt språkbruk:

– Jag hör vad du säger.

En fin fras i sig men också den till intet förpliktigande och ingen riktigt bra ingång till ett verkligt samtal. För det var väl ändå dit vi ville nå, egentligen? För Erika Petersson, där hon sitter som en konstant vid kassabandets eviga flöde är det tvärtom friktionen och avvikelsen som är intressant. Som den äldre damen som en solig dag buttert deklarerar:

– Det är så jävla fint väder ute.

I nästa nu efterlyser hon sylta, men syltan är slut för dagen och kommer åter först nästa onsdag.

– Okej, då kommer du hem till mig på onsdag med en sylta.

En absurd begäran om någon och ändå något nytt, en retning som får människan Erika att vakna bakom masken. Och hon gör det. Nästa onsdag knackar hon på kvinnans dörr och lämnar över syltan. Får tre karameller som tack men ser aldrig mera till just denna kund i butiken. Kanske blev det för mycket verklighet för den andra, för mycket konsekvenser av ett slentrianmässigt pysande missnöje ur ena mungipan. Som om hon verkligen menade det hon sa, hemska tanke.

Boel Gerell, författare och kulturjournalist

Litteratur

Erika Petersson: Drottningen i kassan (Galago) 2017

Niklas Källner: Och bilen går bra? (Bonnier Fakta) 2018

Protecting Your Creative Brain in the Age of AI

PodCraft by Alitu: Honing the Craft of Podcasting

Interviewing: co‑host coordination tips

The AI-powered Podcast Player