Novalis har kallats romantikens poet, men hans storhet ligger i mötet mellan förnuft och känsla. En gyllene medelväg för vår tid, enligt Torbjörn Elensky.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

I det Första Korinthierbrevet i Nya testamentet kan man läsa följande rader: ”Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då ska den bli fullständig som Guds kunskap om mig.”

Drömmen om den ogrumlade kunskapen, det rena vetandet, som är så klart att det på något sätt till och med befinner sig bortom orden, följer oss människor. Det är som att det hängde en slöja framför världen. Vi vill lyfta på den, men vet inte om inte sanningen där bakom kommer att förgöra oss. Det var en religiös och mystisk dröm innan det blev en vetenskaplig, att riva av den där slöjan och se sanningen klart. Guds nakna ansikte, den egyptiska gudinnan Isis, eller vårt eget, som stirrar tillbaka mot oss ur avgrunden.

Det religiösa, det mystiska och det vetenskapliga sammanstrålar i den tyske romantiske poeten Novalis ofullbordade roman "Lärljungarna i Saïs". Det är en tät, poetisk text, som skildrar en grupp lärljungar som ägnar sig åt att studera naturen, men inte som något kallt vetenskapligt, utan som en sorts bok, en väldig text, skriven med heliga tecken, hieroglyfer, som rymmer hemligheterna bakom själva varat, meningen med allt. Han avslutade aldrig arbetet, som gavs ut några år efter hans död vid 29 års ålder 1801. Men trots att de är ett fragment på drygt 50 sidor, är det en av de mest beundrade och inflytelserika ansatser till roman som skrivits.

Novalis är det namn under vilket den sachsiske adelsmannen Friedrich von Hardenberg skrev poesi, filosofiska anteckningar och fragment som detta. Han framställs gärna som urtypen för den romantiske poeten, med sina sköna lockar och blicken som drömskt förlorar sig i fjärran. Att hans ungdomskärlek Sophie von Kühn tragiskt dog ifrån honom då hon bara var 17 år, och att han själv inte hann bli ens 30, har bidragit till myten. Men han var en praktisk man, som studerade till gruvingenjör, liksom hans far före honom, men som intresserade sig för sin samtids tänkande, naturvetenskap och filosofi såväl som den politiska utvecklingen i Frankrike. Det är först vår senare tid som ser motsägelser i denna bredda av intressen. Det praktiska och det svärmiska, religiös mystik och samhällsengagemang gick hand i hand, genom hela upplysningen, och vidare i romantiken.

Att Novalis valde den egyptiska orten Saïs som platsen för lärljungarnas studier, berodde på att det där lär ha funnits en staty av gudinnan Isis, med inskriptionen. ”Jag är allt som varit, är och skall vara, ingen dödlig har någonsin lyft min slöja.” Isis som symbol för den ouppnåeliga, absoluta kunskapen var en vanlig bild i 1700-talets europeiska kulturyttringar, som hängde samman med föreställningen att de egyptiska hieroglyferna bar på en ren kunskap, som man kunde få tillgång till om man klarade att tyda dem. Med en ironi, som man kanske skulle kunna kalla romantisk, var det också i Saïs som Rosettastenen 1799 hittades, den flerspråkiga inskriptionen som var den som möjliggjorde Champollions dechiffrerande av hieroglyferna, och därmed också deras avmystifierande ett tjugotal år efter Novalis död.

Novalis var en anhängare av upplysningen, men med reservationer. Han såg, liksom flera av hans samtida, den franska revolutionens blodbad som en konsekvens av upplysningens dyrkan av det rena förnuftet, men ställde inte mot detta det rena oförnuftet. Istället ville han ha en upplysning med självreflektion, som inte satte parentes kring vare sig känslan eller tron. Han gjorde i sina skrifter ingen egentlig skillnad på filosofi och poesi, och hans vetenskapliga intressen liksom hans kunskaper om gruvdrift är närvarande likaväl som den ouppnåeliga längtans blå blomma, som han är mest känd för.

Hans ideal var en filosofi som inte var ett teoribygge, utan en kritisk aktivitet, i vilken poesi och känsla och självreflektion samspelar i en helhet vars mål är mänsklig mognad, i djupare, och mera ursprunglig mening alltså bildning. Som en tidig prototyp till Wittgensteins yttrande att mitt språks gränser är min världs gränser skriver Novalis, i en kommentar till filosofen Fichte att: ”Känslans gränser är filosofins gränser”. Det handlade för Novalis alltså inte om att sätta känslan över förnuftet, utan om att få dem att samspela. Ett färdigt system kan låsa ens tänkande, men helt utan förutsättningar blir det slumpmässigt istället. I bägge fall blir det meningslöst. Novalis ville läsa, texter såväl som världsalltets hieroglyfer, och uttyda dem i sitt sammanhang, men även låta känslan spela. Hans ideal var filosofi som en aktivitet som sammanfaller med livet. Även i dett för övrigt en föregångare till Wittgenstein.

Hans uppväxt i ett pietistiskt hem var säkert en bidragande orsak till detta förhållningssätt. Pietismen var en väckelserörelse inom den tyska lutheranismen, som fick avläggare även här i Sverige. Den var en föregångare till de senare frikyrkorna och betonade personlig fromhet lika mycket som studiet av Bibelns texter. Sedd mot den bakgrunden blir det tydligt att Novalis filosofi, som var ett med hans livsinställning och poesi, i hög grad var ett slags sekulariserad fromhet, i vilken reflektionen över texten och världen skulle samverka med en reflektion över en själv, ens handlingar, känslor och tankar.

Den självreflektion det handlar om är alltså inte navelskåderi, inte selfieålderns paradoxalt exhibitionistiska narcissism, utan en sorts självkritisk aktivitet som förutsätter ett engagemang i omvärlden och som i djupare mening handlar om bildning, alltså bildning inte som ansamlande av kunskaper, utan om personlig mognad och andlig växt. Novalis, som var ingenjör och i någon mening vetenskapsman, som rentav själv förde anteckningar med sikte mot en universell, romantisk encyklopedi, var inte heller främmande för systematik i tänkandet, och den vetenskapliga grenen av filosofin jämställde han i hög grad med filologin, den historiskt adekvata närläsningen. Den typ av läsning som utvecklats som ideal inom den protestantiska kristendomens Bibelsyn.

Bland Novalis mest älskade verk finns även "Hymner till natten". En dikt som finns i två versioner. En som publicerades år 1800 i bröderna Schlegels tidskrift Athenäum, och en som återfanns efter Novalis död. De skiljer sig åt på flera sätt, varav det intressantaste nog får sägas vara att religionen är så gott som bortredigerad ur den tryckta versionen, medan den är central i det efterlämnade manuskriptet.

Diktsviten fördjupar känslan av fördubbling och spegling, där himlens stjärnor återspeglas av gruvans gnistrande kristaller, och allt är en helig text, hieroglyfer som den förstår som vågar lyfta slöjan och se Isis, Gud, sig själv, universum, rakt i ansiktet, inte som i en grumlig spegelbild, utan direkt. Natten är äldre än dagen, mörkret än ljuset, och det gömmer insikter som inte återfinns i solsken. Du måste ha den rätta känslan, gå in i dig själv, men också studera texten, lära dig läsa världen - det han i "Lärjungarna i Saïs" beskriver som: ”... den stora chifferskrift som man varseblir överallt; på vingar, i äggskal, i moln, i snön, i kristaller och stenbildningar, på tillfrysande vatten, i det inre och det yttre av bergarter, växter, djur, människor, i himlens ljus ...”. Det är i mötet mellan tanke och känsla, förflutet och framtida, ljus och mörker, upplysning och romantik, vi finner Novalis, och han pekar vidare, rakt emot oss själva.

Torbjörn Elensky, författare

Litteratur

Novalis: Hymner till natten. Översättning av Gunilla Bergsten, bearbetad och kompletterad av Daniel Pedersen. Faethon, 2020.

Novalis: Lärjungarna i Saïs. Översättning av Margaretha Holmqvist. Faethon, 2020.

Alex Jones 2025-Dec-24 Wednesday

The Alex Jones Show - Infowars.com

Likely Venezuela escalation plans

The AI-powered Podcast Player