När besättningen på Apollo 8 läste skapelseberättelsen från rymden på julafton blev det protester. Men mer än något visar rymden hur lika vi är i den stora oändligheten, säger Maria Küchen.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

12 april 1961 sköts kosmonauten Jurij Gagarin upp från den topphemliga sovjetiska rymdbasen Baikonur i nuvarande Kazakstan i Centralasien och blev den första människan i rymden.

Under sin knappt två timmar långa färd stannade han i bana kring vår planet. Så var det också med hans efterföljare de närmaste åren.

En knapp månad efter Gagarin blev Alan Shepard USA:s första rymdfarare. 1965 gjorde den sovjetiske kosmonauten Alexej Leonov världens första rymdpromenad. Ett tjugotal astronauter sändes ut i rymden fram till 1966 i USA:s två inledande bemannade rymdprogram, Mercury och Gemini. Alla stannade de i bana kring jorden.

Först sju år efter Gagarins bedrift, några dagar före jul 1968, bröt sig en bemannad rymdfarkost loss ur jordbanan. Den ingick i USA:s tredje rymdprogram Apollo och hette Apollo 8.

Femtiofem år hade gått sedan bröderna Wright inledde motorflygets historia genom sin flygtur vid Kitty Hawk.

Det var ett drygt halvår kvar till Neil Armstrongs och Buzz Aldrins första bemannade månlandning med Apollo 11.

Tre decennier senare skulle en permanent rymdstation, International Space Station, ISS, börja cirkla kring jorden.

ISS bemannades vid millennieskiftet 2000 och förblev sedan oavbrutet bemannad i åtminstone två decennier. Så småningom fick rymdstationen internetuppkoppling och en kontinuerlig livestreaming inleddes. Flera av ISS-astronauterna började twittra flitigt och uppdatera dagligen på Facebook. Avståndet var kortare mellan jordytan och ISS än mellan Malmö och Stockholm. Gränsen mellan rymd och jord suddades ut.

Apollo 8:s månfärd julen 1968 hade varit ett viktigt steg på den vägen. Färden innebar att människan för första gången besökte en plats som var helt främmande och väsensskild från jorden – men Apollo 8 fick oss också för första gången att inse att rymden är vårt hem, att vi alla är rymdvarelser.

Senare skulle Apollo 8-astronauten Jim Lovell säga att vi människor kommer till himlen när vi föds, att det vi kallar himlen i själva verket är vår egen jord.

Ombord på Apollo 8 fanns astronauterna Frank Borman, Jim Lovell och William Anders. Liksom sina föregångare hade deras farkost först lagt sig i bana kring jorden, men efter ett par varv kring vår planet tände Apollo 8 motorerna för en kort stund och gjorde en translunar injection.

Manövern innebar att farkosten lämnade jordbanan och satte kurs mot månen, en färd på närmare fyrtiotusen mil – att jämföras med de fyrtio mil som skiljer jorden från ISS.

På julafton 1968, efter tre dygns färd, lade sig Apollo 8 i bana kring månen. Fyrtiotusen mil bort skimrade jorden som ett ömtåligt blått klot, en oändligt ensam liten himlakropp omgiven av beckmörker. Aldrig tidigare hade människor iakttagit hela vår planet utifrån, från så långt håll.

Erfarenheten var existentiellt omvälvande. Senare skulle Apollo 8-astronauten Jim Lovell säga att vi människor kommer till himlen när vi föds, att det vi kallar himlen i själva verket är vår egen jord.

Borman, Lovell och Anders blev de första som fick se månens baksida. Medan de passerade den del av månen som aldrig syns från jorden, bröts all radiokontakt. Efter fyrtiofem nervösa tysta minuter kunde markkontrollen i Houston, Texas, till sin lättnad höra astronauternas röster igen. Lovell meddelade:

– Jag kan nu bekräfta att tomten finns.

Men att återvända ur radioskuggan på månens baksida, att se jorden stiga över månhorisonten, stämde också astronauterna till allvar. De ville göra något högtidligt, det var ju dessutom julafton. Burkigt nådde deras röster människorna på jorden över radion:

– Till alla människor på jorden, sa befälhavaren Bill Anders har Apollo 8:s besättning ett meddelande.

Sedan började han läsa inledningen till Bibelns Skapelseberättelse. ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: ”Ljus, bli till!” Och ljuset blev till. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen.”

Bill Anders’ kolleger tog över och fortsatte läsningen medan den fjärran blåskimrande jorden steg över månens gråa karga livlösa yta.

– Vi avslutar, sa till sist Frank Borman, med god natt, lycka till, och Gud välsigne er alla, alla ni på den goda Jorden.

Julfirare världen över rördes och värmdes av deras ord. En flyktig känsla uppstod av universell global gemenskap – eller nåja, nästan.

En ateist i Texas stämde så småningom den amerikanska rymdmyndigheten NASA eftersom hon ansåg att det stred mot USA:s konstitution och religionsfrihet att en statlig myndighet spred ett religiöst budskap från rymden.

Alla i hela världen firade dessutom inte jul. Astronauternas avsikt var visserligen knappast att missionera, men de bortsåg från att kristendomen inte är mänsklighetens enda religion.

eftersom rymdstationen befann sig i så snabb rörelse att Mecka kunde förflytta sig hundraåttio grader under en enda bön

På den internationella rymdstationen ISS, som våren 2018 hade besökts av 146 personer från arton länder och fem världsdelar, har muslimskt böneliv praktiserats av bland annat den malaysiske astronauten Sheikh Muszaphar Shukor. Han fick dock problem med att inta Qibla, riktningen mot Mecka, eftersom rymdstationen befann sig i så snabb rörelse att Mecka kunde förflytta sig hundraåttio grader under en enda bön.

Malaysias rymdmyndighet sammankallade en konferens där en guide sammanställdes för gudstjänst i rymden. Den godkändes av Malaysias nationella fatwaråd och slår fast att qibla i rymden ska ta hänsyn till vad som var möjligt för astronauten.

I första hand ska den bedjande astronauten rikta sig mot Ka’aba i Mecka, i andra hand mot bilden av Ka’aba, i tredje hand mot jorden, i fjärde hand vart som helst.

Kanske kan vi faktiskt rikta våra böner vart som helst, vi rymdvarelser som kommer till himlen när vi föds till den här jorden. Och kanske kan välgångsönskningarna från rymden julen 1968 fortsätta få omfatta alla på planeten, oavsett deras tro eller inte.

Även om 1968 innebar att tiotusentals amerikanska soldater på den sköra blå jorden firade jul i Vietnam, eftersom detta var året när Vietnamkriget rasade som värst.

Även om rymden, idag när gränsen har suddats ut mellan rymd och jord, riskerar att bli ännu en spelplats för exploatering och krigföring.

Liksom Gagarin beskrev Apollo 8 en cirkel kring jorden. Cirkeln drogs ut till en åtta, tecknet för oändlighet, när farkosten på liknande vis lade sig i bana kring månen. Det evighetstecknet, snarare än inledningsorden i kristendomens heliga skrift, var kanske Apollo 8-astronauternas grundläggande julbudskap till oss.

Vi rymdvarelser, som tillbringar våra flyktiga liv på den goda Jorden, är allihop inskrivna i samma ofattbara kosmiska oändlighet.

Maria Küchen, författare och kritiker

LIVE: Remembering The Best of Rob Reiner (w/ David Weigel & Richard Rushfield)

Bulwark Takes

Reiner's Middlebrow Legacy and Popular Reach

The AI-powered Podcast Player