Oavsett hur snabbt processorkraft dubbleras förblir den mänskliga naturen ungefär densamma som på stenåldern. Så även om också de går i tankefällor, så behövs teknikskeptikerna, säger David Qviström.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

En tid då den digitala utvecklingen går så rasande fort att ingen riktigt kan förutspå framtiden lämnar gott om utrymme åt teknologiska profetior, inte minst inom populärkulturen. Tv-sajternas strömmade framtidssagor poppar upp som svampar, och där är framtiden alltid ljus, demokratisk och trygg … nej, jag bara skojar. Framtiden är dystopisk, mörk, gärna fascistisk, människofientlig och fylld av misstro mot den teknologi som genren samtidigt är så fascinerad av – liksom jag själv, som hör till fantasterna.

Teknikskepsis bottnar nog mycket i vår bristande föreställningsförmåga.

Ett aktuellt exempel är serien ”Altered carbon” med svenske Joel Kinnaman i huvudrollen. I denna framtidssaga lagras personligheter i ett slags minnesdosa inne i nacken medan den mänskliga kroppen kan bytas ut, lite som kläder. Teknologin har gjort människan odödlig samtidigt som kroppen, som kallas ”sleeves”, blivit en förbrukningsvara. I framtidssagorna är temat med teknologi som symbiotiskt integreras i den mänskliga kroppen vanlig. Den teknologi vi ännu inte vet mycket om, men vars utveckling accelererar nästan som hade den en egen vilja och existens, är något hotfullt.

I en artikel jag läste någon gång under min uppväxt, det kan ha varit sent 1970-tal, förutspådde framtidsforskare att vi alla skulle gå omkring med bärbara telefoner som man till och med skulle kunna göra bankärenden med. Telefon i min värld var en grå bjässe som statliga Televerket ägde, som satt fast i väggen och hade en krullsladd till luren och snurrskiva som man rullade fram numret på. Att ha telefon med sig utomhus föreföll mig inte bara onödigt, utan också väldigt otympligt.

Teknikskepsis bottnar nog mycket i vår bristande föreställningsförmåga. I tågets barndom ansågs det farligt att färdas snabbare än 30 kilometer i timmen, för i högre hastigheter riskerade kroppen att skaka sönder. Jag är övertygad om att någon också i tidernas begynnelse när elden tämjdes eller hjulet uppfanns stod bredvid och sa: ”men vad ska ni med det där till”.

Att signalera ett visst mått av teknikskepsis är nog till och med nödvändigt om ens framtidsutsagor ska tas på allvar. Klimathot, överbefolkning, kärnvapen och rädsla för pandemier – den som säger att allt är lugnt lär bli stämplad som populist eller dumskalle. Faktiskt kommer jag inte på någon som målar framtiden i enbart ljusa färger – annat än Jehovas vittnen, i broschyrerna om den nya jord dit rörelsens trogna ska få komma … visserligen för att himlen är fullbokad och den gamla jorden har gått under, men ändå.

förresten kommer snart robotar med artificiell intelligens åtminstone att kunna bete sig som om de kände empati.

Just apokalyptiska rörelsers budskap är en mix av skräck för undergången och samtidigt ett hopp, för på yttersta dagen ska ju Jesus komma tillbaka. Kombinationen av hot mot liv och en hoppfull patentlösning bygger starkt säljande budskap. I de teknologiskt intresserade framtidssagorna är det teknikpositivism som är hoppet i apokalypsens tid – politikens fokus på miljöteknik och gröna jobb till exempel, hellre än det opinionsmässigt impopulära att radikalt anpassa livsstilen till en mindre bekväm men mer hållbar standard.

Sällan blir föreningen av dystopi och naiv teknikpositivism så tydlig som hos de brittiska författarna Richard och Daniel Susskind, far och son, jurist respektive nationalekonom. I ”Professionernas framtid” förutspår de att robotar och artificiell intelligens helt kommer att förändra yrkesuppgifterna för bland annat läkare, lärare, journalister, revisorer, arkitekter, jurister och till och med präster och terapeuter, i den mån yrkena alls kommer att finnas kvar.

De skriver: ”På samma sätt som vi börjar vänja oss vid tanken på förarlösa bilar, kommer vi på lite längre sikt även att känna oss bekväma med tanken på lärarlösa studenter, läkarlösa patienter, advokatlösa klienter, konsultlösa företag, prästlösa församlingar och så vidare”.

Vinsten är att monopolställningen för dessa yrkesgrupper bryts upp, och i stället kommer klienter och patienter att vända sig till supersmarta datorer för att få specialisthjälp. Tillgången till jämlik kunskap gör det mödan värt att offra personliga möten och empati – och förresten kommer snart robotar med artificiell intelligens åtminstone att kunna bete sig som om de kände empati.

Med entusiasm refererar författarna uppgifter om att en vanlig skrivbordsdator år 2020 kommer att kunna utföra 1016 beräkningar i sekunden, vilket motsvarar processorkraften i en mänsklig hjärna, och att om utvecklingen fortsätter i samma takt kommer motsvarande dator år 2050 att ha en processorkraft motsvarande hundra mänskliga hjärnor. I en framtid där datorerna skriver poesi, eller symfonier eller skapar konst – kommer vi då att värdera den mänskligt skapade musiken och litteraturen lika högt? frågar de retoriskt och svarar: jo, för vi fascineras ju fortfarande av elitidrottsmän som löper riktigt fort, trots att vi har konstruerat fordon som rullar avsevärt mycket snabbare.

Oavsett hur snabbt processorkraft dubbleras förblir den mänskliga naturen ungefär densamma som på stenåldern

Nu är framtidsprofetior minsann inte alltid så träffsäkra. När jag var ny som journalist på 1990-talet hette det att den nya informationstekniken absolut inte skulle slå mot oss journalister – tvärtom – vi, liksom bibliotekarierna, skulle verkligen behövas för att sovra och ordna i framtidens ogripbara digitala informationsöverflöd, för sådant skulle inte folk ha tid med. I stället tågade algoritmerna in, denna smarta datorkraft som sniffar sig igenom Big Data och våra ackumulerade handlingar på nätet för att skäddarsy digitala informationskuvöser över var och en av oss.

Om skeptikernas föreställningsförmåga begränsas av referenspunkterna i samtiden är det ofta som att de tekniktroende lägger en slöja över allt i framtiden som inte har med själva tekniken att göra. Den information som de vill ska flöda härligt fritt förefaller existera närmast vegetativt, utan att behöva odlas genom interaktion och lärande. På samma vis målar far och son Susskind sin framtidsutopi om jämlik och fri tillgång till specialistkunskap tämligen obekymrade av vem som äger och förvaltar teknik och databaser i framtiden.

Men vad de tekniktroende oftast verkar glömma är nog ändå variabeln ”brukaren”. Oavsett hur snabbt processorkraft dubbleras förblir den mänskliga naturen ungefär densamma som på stenåldern. Bredvid varje sprillans ny superkompetent framtidsdator kommer alltid en teknikskeptiker stå och säga ”vad ska man med den där till”. Det tekniskt möjliga eller ekonomiskt smarta är nämligen inte alltid vad den i mindre grad utvecklingsbenägna mänskliga naturen efterfrågar – eller mår bra av. Kunna är inte alltid böra.

På sätt och vis är poängen med såväl dystopier som teknologitroende profetior på sätt och vis densamma, och antagligen är det därför de både fascinerar och skrämmer. Bägge är ett slags testkörningar – inte av teknologi som vi ännu inte äger, utan av vår mänskliga natur och dess gränser. Vad behöver vi? Vilken framtid kan vi gå med på? Hur väl vetenskapligt underbyggda dessa framtidsprofetior och dystopier än är fungerar de nämligen här och nu som ett slags simulatorer i berättelsens form för att svara på ”vad vi ska ha den till”, den där dunkelt hotfulla framtiden.

David Qviström, författare och journalist

Litteratur

Richard och Daniel Susskind: Professionernas framtid, översättning Joel Nordqvist. Bokförlaget Daidalos 2017.

Maduro vor US-Gericht, BSW vor Zerreißprobe, Verurteilungen im Fall Brigitte Macron

Die Lage

Maduro vor Gericht in New York

The AI-powered Podcast Player